Jag ser inget negativt i att en del deckare är trivsamma. Det kan kännas skönt ibland som omväxling till “crime noir” som gör succe utomlands. Ett exempel är Bron som jag såg och tyckte var bra men man kan inte bara läsa sånt, då blir man nog lite konstig till slut.
Nu några mysiga timmar med antikhandlare Homan och hans katt Cleo som har löst mysterier nu i decennier. Första boken kom år 1973 så Jan Mårtensson har hållt på ett tag nu.
Skickat från min iPad